Direktlänk till inlägg 12 augusti 2014
Ibland undrar jag hur jag är funtad som kan fortsätta försvara å förklara undersköterskeyrket.
Just i dag är ett sånt tillfälle.
Det är egentligen galet hur man kan älska ett arbete där man utsätts för så mycket utskällningar.
Ibland spelar det verkligen igen roll hur mycket man kämpar å sliter.
Gör allt å lite till för att de som är gamla å sjuka ska få ha det så bra som det bara är möjligt, å helst lite bättre, men ändå får skit från alla håll.
Den där tacksamheten man gärna framhåller när man prisar äldreomsorgen, den ser man egentligen inte så mycket av.
Å gör man det, har man redan byggt upp så mycket stress att det knappt går att ta till sej.
Det är mest sorgliga är inte att man står ut, tiger å kämpar å pressar sej själv hårdare, utan tragiken ligger i att av alla semestervikarier jag hunnit träffa aldrig i livet skulle tänka sej att jobba i den här branschen året runt.
De alla bästa uskorna tröttnar.
Jag har tröttnat för tusan.
Då är det nått som förändrats å gått fel.
Inte bara jag som är tisdags-sur.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | |||||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | |||
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | |||
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | |||
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | |||
|