Lisoballs blogg! - En ärlig verklighet-Ett vanligt liv!

Inlägg publicerade under kategorin Livsresan

Av Lisa - 30 mars 2016 20:30

Alltså.
Jag vet inte hur jag tänkte när jag sa ja till att testa fler MK-grejer.
Borde ju ha förstått att det skulle resultera i en massa ha-begär.
(Primer! Bästa!)

Denna.
Stort gilla å vill ha! :)

Jahapp.
Vad gör jag mer denna onsdag än å funderar över livsviktiga beslut..?
(Å kanske till å med fattat dem? Tusen tack för all pepp!)

Jo.
Jag har krigat mej igenom ett sprint-pass.
(med mer ork än jag nånsin känt..!
;))
Letat igenom Netflix efter en ny serie.
(gärna utan CIA å FiB som omväxling..?).

Och tagit impuls-komp å på så vis skaffat mej en påsklovsdag med barnen! :)


Resterande kväll är vigd åt lugn.
Kan va på sin plats kanske? :)

Av Lisa - 23 mars 2016 19:45

Jodå.
Hur gick det med ångesten?

Jag använde den till att ge mej i kast med Leos rum(det kan nog bli bra!) å dominoeffekten som följde! :)

Vi skolkade från allt vad träning heter å hämtade middag.

När jag plockat färdigt vad jag orkade i dag tog jag mej en dusch å la en ansiktsmask! :)

(Testar lite nya MK-grejer, masken bland annat. :P)
Å nu känner jag mej bättre.
:D

Det är iskalla fakta att det är så här jag måste gå till väga när ångesten tågar in.
Pausa, ta ett steg tillbaka, skingra tankarna med ett "ensam-projekt" å inte tvinga mej till något utanför hemmet när jag inte vill..
(om livet nu tillåter vill säga. i dag var inte Viggo träningssugen heller)

Nu blir det soffhäng för resten av dagen å sen nya tag i morron! :)

Kram å gonatt! :)

Av Lisa - 22 mars 2016 16:15

Anna taggade mej under denna bilden i går.

Den är så slående att jag la upp den på min instagram med.
(Heter förståss lisoball även där. :P)


Vet inte ens vad det är jag är så satans upptagen med hela tiden, men jag har aldrig tid med någonting utanför "ramarna".

Är ju helt sanslöst egentligen.
Men jag tror det är förändringar jag är så hyperkänslig för.

Anna frågade om hon fick komma hit som i kväll, å jag är typ döstressad över "allt" jag inte kommer hinna i stället för att va glad över att de kommer(det är jag förvisso. också. :P)

Det är mycket bättre än pre-medicinen med just den här biten å spontan kommer jag aldrig bli men det här är inte särskilt bekvämt.
Så jag försöker åtminstone men har en lååååång väg till å bli någorlunda avslappnad vid just förändringar.

För hur det än är kan man inte styra över allting, å ingenting varar för evigt heller...

Å det måste man kunna hantera hjälpligt åtminstone.. :)

Av Lisa - 10 mars 2016 12:10

Jag har funderat länge på det här inlägget.

Hur jag ska skriva, vad jag ska skriva å ens om jag ska skriva.


Det är utlämnande att erkänna för hela världen hur man mår å det är så lätt att sitta bakom en skärm att dömma, så enklast hade väl varit att låta bli att berätta.


Jag skäms fortfarande å skuldbelägger mej själv för hur jag låtit det bli.


Men samtidigt vill jag gärna skriva det här till er.

Förklara för er som funnits där, som hejjat å stöttat å hjälpt.

Å kanske få någon annan att inte känna sej så ensam om sina känslor?

(det ska gudarna veta att jag har gjort...!)


Ni som varit med sen bloggens början vet att jag krigat med ångest å stenhårda krav på mej själv under en himla massa år å tillslut kraschat rejält men ändå fortsatt i samma banor.


Tills i höstas.

Då jag fick nog.

Mitt första steg i förbättring å bort från pyskisk ohälsa blev det här.


 

Antidepressiv medicin.

Som har hjälpt mej massor.

Hade lite biverkningar i början, men inget i närheten av befarat, å som sagt, dess verkan är förbluffande.

De har nästintill utplånat ångesten, motat bort hopplöshet å orkeslösheten å tagit bort udden av den städiga stress jag levt med.

Allt känns inte längre tungt å jobbigt å jag klarar att hantera motgångar å (vad som i min värld räknas som..) misslyckanden bättre.

Å jag är faktiskt övertygad om att utan medicin, kan jag inte bli "frisk".



Nu är det dock det kemiska inte allt.

Utan jag har en orimlig strävan efter perfektion å prestation tillsammans med en rädsla för att misslyckas eller avvisas som lett mej fram till utmattning å depression.


Å det är här min livsresa måste ta avstamp.


Jag måste lära om.

Å kanske bli en annan jag?

För vem är jag utan strävan att bli bättre?

Utan att prestera eller ha det perfekta?


Det är skrämmande.

Jag känner mej både ledsen å vilse å rädd å det allra enklaste vore ju att forsätta som man lärt in.


I 30 år har jag inte gjort annat liksom, går det ens att förändras å lära om?


Men nej.

Det är bra nu.

Jag vill inte slösa bort min dyrbara livstid på att fokusera på prestation eller vad andra ska tycka mer.

Jag vill lära mej vad jag själv tycker.

Känna lycka å lättnad å vara tillfreds.


Jag är en bit på vägen, det är jag verkligen, men det är långt kvar.

Å det kommer bli både tufft å obehagligt.


Å jag kommer inte klara det utan hjälp.


Jag har alltid varit negativt inställd till psykologhjälp.

Tänkt att jag "får väl klara mej själv" å inte velat prata med någon som har betalt för att lyssna.


Jag har testat utan att trivas men valde ändå att ge det en andra chans.


Efter två besök hos min nya psykolog tänker jag att det är ju hela grejen,

just att hon har betalt för att lyssna å är proffs på det.

Å hon frågar. Å hör. Å förstår.

Å framförallt är hon ärlig utan att för den sakens skull dömma.


Jag måste inse att ingen är perfekt.

Inget liv är perfekt.

Ingen gör allt perfekt.


Å att jag faktiskt duger å förtjänar att må bra, hellre än att prestera så förbannat jämt.

Det låter enkelt, men kommer bli det svåraste jag nånsin gjort.


Kolla gärna in till mej på lisoball.se där denna blogg ligger numera!

GILLA PÅ FACEBOOK

 

Matbloggstoppen

 

Mina pojkar.

   

Min älskade man.

       Min Martin.   

Mina älskade barn.

Leo 

 

Viggo 

 

 

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2016
>>>

Tidigare år

Kategorier

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Besöksstatistik


Skapa flashcards