Direktlänk till inlägg 8 november 2011
Jag vaknade ju som ni vet inte med ett leende på läpparna precis, men vem gör det innan klockan fem på morronen?
Tyvärr har hela dagen utvecklats åt samma håll å jag kan framför allt sätta ord på känslan av besvikelse.
På jobbet.
På dagiströtta barn.
På Viggo som inte orkar annat är å se på tv när jag längtat så efter å umgås.
På att jag aldrig kan mysa ner där jämte honom heller för då är det en liten son som klättrar på bord å krossar kvarglömda glas...
Ja, på hela situationen egentligen, men mest av allt är jag besviken på mej själv.
Som är trött, inte kan hantera jobbet eller hemmet eller Viggos eviga svartsjuka på lillebror.
Det sistnämnda skämms jag så förbannat över.
Det känns som allt är mitt fel.
Att jag inte hinner med Viggo å som inte klarar att få stopp på elakheter å avund.
När folk runt omkring ständigt påpekar hur Viggo är mot sin bror å sen samtidigt bara älskar Leo å hans glädjespridning gör det så ont i mej.
Jag ser på Viggo hur han hör å förstår att alla älskar lillebror, men ingen är liksom lika snabb å älska honom.
Min fina, fina Viggo är liksom inte hemsk... :(
Jag älskar förståss båda mina barn så mycket så det gör ont, å avskyr att de inte kan samsas.
För Leo han retas rätt bra han också nämligen, men det är det bara vi som ser...
Hänger ni med hur jag menar?
Har världens största klump i bröstet som jag hoppas kan förklaras med pms å trötthet.
Å framförallt måste jag vända det hela.
För det här är vår vardag nu.
Alltid...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 | |||||||
|