Nä.

Ingen blogglust alls i dag.

Beror som vanligt på att det är såååå tråkigt å behöva försvara sej hela tiden.

Jag vet att det kommer med den här hobby:n å jag vet att de flesta av er menar väl.

Men ändå.

Jag är en människa som alla andra, om än duktigt mera offentlig eller vad man ska kalla det.

Å jag bli ledsen, även om det inte är syftet.

Har gjort en massa skoj i dag å ska i väg nu.

Får se om det blir fler inlägg i dag, eller om jag tar en paus!

I dag har jag ångerst.

Främst av tre orsaker.

SD i riksdagen.

Ja, på fullaste allvar skrämmer tanken på deras närvaro mej så pass att jag inte kan sluta fundera på hur det ska sluta.

De andra två ångerstframkallade problemen är mera personliga.

Har rejäl pengarångerst.

Hur ska jag få dem å mina föräldradagar att räcka?

Jag tillhör ju inte precis de högavlönade i detta landet, å min föräldrapenning är ju där efter.

Inte har jag kunnat spara speciellt mycket pengar under åren heller.

Å så, Viggos eskalerande trots.

Det går ut över alla, inklusive hans tio dagar gamla å något ömtåliga lillebror. Jag står handfallen i mellan åt å vet inte alls hur jag ska hantera honom.

Vi kämpar på å Viggo får extremt mycket av vår tid i å med att Leo sover, vi försöker få honom att delta å känna sej viktig i hop med lillebror, men inget tycks hjälpa.

Hormonpåverkad som jag är så sårar han mej.

Jag blir ledsen å livrädd för hur det ska bli när Martin inte är hemma sen.

Han är så duktig å snäll när vi är i väg, men hemma har det varit kaos i dag. :(

I morron ser jag säkert ingen av dessa bekymmer som speciellt ångerstframkallande. Eller i allafall hoppas jag det.

Men just nu känns denna dagen mest misslyckad.

Ovanpå dessa "riktiga" problem misslyckades jag ganska rejält med middagen. Försökte mej på kycklingklubbor, men nu ger jag upp.

Jag ska hålla mej till sånt jag kan, filé!

Kycklinfilé, fläskfilé å fiskfiléer!

Gärna nya rätter, men jag kan bara inte med senor å ben å sånt.

Martin å Viggo åt i allafall. :) De är väl inte lika kräsna som mej antar jag...

Usch ja, i dag är jag verkligen pylig.

Å jag kommer säkerligen gråta i ett par omgångar under kvällen.

Hoppas på bättre mental styrka å bättre väder i morron.

Detta gråa är lite to mutch, jag älskar hösten, men inte regn.

Vi ska köra till Kristianstad å lämna in blu-ray-spelaren på On/Off.

Nä, jag ger mej för nu. :)

Besvikelsen är ett faktum denna dagen efter valet.

Kanske inte så mycket över att de röd/gröna förlorade, det var jag lite beredd på, men att SD kammar hem så mycket röster skrämmer mej något oerhört.

Det är inte i ett sånt Sverige jag vill att mina barn ska växa upp. :(

Nog om det, men jag ska med spänning å oro följa hur detta utvecklar sej...

Ska snart slänga mej i duschen.

Öppna förskolan som gälelr nu vid halv nämligen.

Det är dassigt väder så vi fuskar å tar bilen dit i dag.

Viggo har klart vaknat på sin sämre sida å har drivit både mej å Martin till den yttersta spetsen med sitt testande å trotsande.

Hoppas han njuter av å komma i väg lite å se andra barn i dag. :)

Som sagt, har en halvtimme på mej nu, lite fart behövs alltså. :D

Den här diskussionen är egentligen så dum så jag inte ens borde ta upp den, men jag kan ändå inte låta bli.

Märkligt nog har de alla redan förekommit att folk har beklagat att även vårt andra barn visade sej vara en son.   

Det var ju synd, men bara de är friska så...

Jo, i den svenska lagomheten måste man tydligen eftersträva en av varje.

Det började egentligen redan innan Leo föddes, hoppas ni får en flicka så har ni ju en av varje!

Man kan lätt bli provocerad, å förbannad.

Skulle jag välja bort Leo å önska mej nån annan bara pga kön?

Jag kan med handen på hjärtat svära på att jag absolut inte är besviken över att ha fått två söner.

Å vet ni vad? De är en av varje, två individer å två olika barn!

På bb delade vi bord vid lunchen med ett par som fått en dotter å som hade en son hemma.

När vi sa att vårt stora barn med var en pojke sa pappan i det andra paret direkt: Så ni fick inte en av varje ni?

Jag kunde inte låta bli å svara: Nä å tur var väl det, då får vi ju tillåtelse att bryta normen skaffa ett tredje barn!

För det är ju med så himla typiskt, får man en dotter å en son så får man nästan inte skaffa flera barn...

Mina barn är det bästa som hänt mej, jag vill inte tro att jag är färdig ännu,  men det är såklart en senare fråga, å det har inget med en längtan efter en dotter å göra. :)

Å vad livet är härligt just nu.

Har haft lite av en lipdag.

Av både lycka å av oro.

Hormoner som spökar skulle jag gissa på. :D

Leo är så enkel som en bebis kan bli, äter, sover å är allmänt nöjd med livet. :)

I dag har han varit med mycket mera, tittat sej omkring å så. :D

Han är så underbart fin. <3

Å det roliga är att det verkligen känns som han funnits i vår familj jämt. :) Så självklart att det skulle bli just han liksom.

Vår fina, fina Leo.   

Jag förstår inte hur jag kunde vantrivas så när Viggo var bebis?

För fy vad dåligt jag mådde då.

Visst han var inte så enkel kanske, men ändå?

Då hade man ju all tid i världen å njuta.

Nu har man ju världens finaste tvååring också, å mitt hjärta brister varje gång vi påbörjar nått å så lyckas Leo bli hungrig just då.

Besvikelsen syns, å Viggo väljer att ty sej till Martin, det märks.

Hoppas verkligen jag klarar detta ensam sen...

Som sagt, jag gråter för allt i dag å känslorna är överallt å ingenstans. :)

I kväll har vi varit hos mamma å pappa å ätit mat.

Där var avudsjukan ett faktum, mormor är Viggos, thats it. :D

Fick inte ens en bild på mamma å Leo, men morfar fick mysa lite när Viggo å mormor var ute hos hönsen. :)

Har dock inte lagt över bilderna på datorn märkte jag nu, så den får vi titta på en annan dag. :)

Anna å Leo har jag däremot en bild på. :)

Något somär så himla komiskt precis när man fått barn är att man känner sej såååå smal. :)

Vi har igen spegel upp här hemma just å jag är inte dummare än att jag fattar att den där smalheten mera är en känsla än en sanning.

Mamma å pappa däremot, de har spegel.

Jösses vad man ser ut säger jag bara, smal? Nä, inte precis. :D

Visst, jag väger såklart betydligt mindre än förra veckan vid denna tiden, svullanden i ansiktet har nästan försvunnit å magen börjar gå tillbaka(den del som kan göra det av sej själv. :P) men ändå. :)

Visst, jag accpeterar läget, just nu.

Jag kommer inte kunna träna på ett bra tag, å det är ingen prio, men jag ska INTE se ut såhär för alltid, det svär jag på. :)

I morron ska jag klippa mej. :D

Alltid nått, nästa vecka ska vi fotas till tidningen är tanken, å jag tänker inte se lika hemsk ut som jag gjorde sist, det är en sak som är säkert. :)

Förrutom å klippa mej ska vi till bvc i morron eftermiddag med.

Leo ska vägas å mina stygn ska bort.

Eller ja, stygn å styng agraffer, metallhäftor.

Det ska bli sååååå skönt å slippa dem.

Ett steg närmare en återställd kropp. :D

Annars ska vi nog mest mysa. Surprise? :P

Ska passa på å njuta nu när Martin är hemma å så länge allt flyter på så bra. :D

Nu ligger bägge våra fina killar där uppe i varsin säng å sover.   

Vi kollar på tv/sitter vid datorn(i mitt fall då) å njuter. :D

Har ett par inlägg på lager, så det blir väl detta jag pysslar med i kväll. :D

Å kolla på Per med såklart tills nån av grabbarna vaknar. :)

Först blir det en dusch. :D

Kram på er!

Ja, i måndag vaknade jag, glad i hågen å var redo att åka hem.

Det som återstod i karlskrona var att jag skulle vara mediciskt godkänd å att Leos vikt skulle vara godkänd.

Jag var beredd att sluta med värktabletterna redan på lördagen för att bevisa att jag minsann var tillräckligt återställd för att få åka hem(jag blev dock övertalad att forsätta, ingen prestige att ha ont, liksom. :P)

Att Leo inte gått upp som han skulle fanns inte med på min karta.

Han hade ju ätit, å ätit å ätit, trodde jag.

Vilken idiot jag kände mej som, minst sagt!

Det visade sej att han vägde på tok för lite. :S

Han hade bara suttat å kämpat men inte fått i sej nån mat alls. :(

Han borde reagerat tidigare, skrikit å gapat av hunger, men nädå, han hade ju bara varit så snäll å tyst. :(

Nu ändrade såklart läget totalt, var det försvarbart att åka hem för min skull om mitt barn inte fick i sej tillräckligt med mat?

Pratade med Martin som mest var irriterad på Viggos testande å höll på å lipa i hjäl mej av hemlängtan.

  Första Me&I-kläderna. :)

Fick pumpa å en ge Leo tillägg ur kopp, men att åka hem den tanken försvann längre å längre bort...

Undersköterskan som jobbade å hjälpte mej, verkade inte alls tycka att hemgång var lämpligt.

Men jag pumpade på, å kämpade på.

Det kändes dock ganska hopplöst å när Viggo å Martin öppnade dörren till vårt rum möttes de av ett storgråtande vrak.

Tillsut pratade vi i hop oss tillräckligt å larmade in kvällsskiftets barnmorska å meddelade vårt beslut.

Vi skulle klara detta hemma.

Hennes respons på detta blev: Det är klart ni ska åka hem!
Får ni inte i honom tillräckligt med sked å amningen inte vill funka får ni ju ge flaska, det viktigatse är ju att han äter.

Sagt å gjort.

Vi packade så fort så jag är fortfarande osäker på om allt är med hem.

Det viktigaste fick med i allafall. :)

Vilken skillnad det är å va hemma denna gången gentemot när Viggo föddes.

Allt känns annorlunda å så j*vla mycket bättre. :D

Natten som gick funkade utmärkt, alla i samma säng, men det kan kvitta. :D

Bakslag har å kommer komma i know, men vad jag ska njuta denna gången.

Av bägge mina barn.   

Ja, var ska man börja?

Hade tid i fredags morse klockan halv åtta i Karlskrona för vändingsförsök, eftersom det alltså upptäcktes i torsdags att det lilla livet i min mage låg med fötterna nedåt å huvudet upp.

Sagt å gjort.

Vi var på plats å det kopplade CTG på mej för att kolla läget med den lilla där inne innan det skulle tas ultraljud, ges mediciner å vändas.

För er som inte vet det så mäter en CTG-apparat bebisens hjärtljud å övrig aktivitet.

Dessutom kan den mäta sammandragningar/värkar. På denna skala är "normalt/lugnt" 10.

Redan på första undersökningen kom jag i flera omgångar upp i 50.

Fick bricanyl å läkaren försökte vända, men nä, det gick inte.

Det dröjde till långt in på förmiddagen, närmare bestämt kvart i tolv innan läkaren hade tid å komam tillbaka å disskutera vad som skulle ske här näst.

Strax innan dess blev jag undersökt av barnmorskan å det visade sej att jag var öppen tre cm med regelbunda värkar...

Beslutet om hur förlossningen skulle gå till var därför tvunget att bli ganska hastigt å lustigt.

Jga förbjöds inte att föda själv, men kända att jag inte riktigt hade klarat att kämpa i tio-tolv timmar eller mera om jag skulle vara rädd för hur det skulle sluta, både för min egen del å för bebisen så därför valde jag ändå å förlösas med kejsarsnitt.

Från det beslutet fattades strax för klockan tolv å tills dess jag låg där på en brits med en herrans massa männsikor runt omkring mej gick välrigt fort.

13.12 var han född, vår andra son, Leo.

Jag måste säga att ett kejsarsnitt var en grym upplevelse även det.

De hängde upp ett skynke för å skona oss från å se det hela allt för nära, men det speglades ändå upp i lampan ovanför mej så jag kunde se allt... :D

Smärtan å hjälplösheten efteråt var däremot det absolut värsta jag nånsin upplevt.

När jag i fredagskväll fick ge upp mitt försök att stå var jag livrädd för vad som skulle komma.

Snittet i sej kommer ingen mer än jag å mina närmaste se, det bekymmrade jag mej aldrig för heller.

Men smärtan, eftervärkar från hell på en ihophäftad mage? Aj, aj aj...

Men jag är imponerad av mej själv. Av min kropp å vilja.

I lörsdags morse var jag uppe å duschade, klädde på mej mina egna kläder å linkade ut mot hissarna för att se min stora pojke möta sin lillebror för första gången. :)

Visst jag är lite besviken, mest på mvc.

Av det hela dömma har Leo legat på fel håll, med huvudet upptryckt i mitt revben ett bra tag. Länge.

Ett tidigare vändningsförsök kanske hade lyckats.

Spekulationer? Jovisst, men det kommer för alltid störa mej lite... :)