Då var det gjort.
Å jag är lika stolt som alltid över att välja miljön, världen å människorna!

Då var vi där igen.

Arg, ledsen, trött å oinspirerad.

Utmattad, lättstressad å frustrerad.

Vill inte gå till jobbet å får snart panik.

Jag orkar inte med detta.
Inte igen.
Måtte det gå snabbt till semestern..!

Den här sötnosen gör inte så mycket annat än å ser på tv i dag.

(det där med apple-tv är för övrigt det bästa som flyttas in här efter smartphonesen! :P)

Jag är fortfarande precis rosenrasande på mej själv å mitt betende i morse.

Tänk att jag till å med belv arg på den stackarn. :(

Å så skämas jag. Personalen på dagis måste ju tycka jag är helt utspårad som lämnade in en så gnällig unge som verkligen visade sej vara sjuk. :(

Förhoppningsvis får kvällens träning mej på bättre humör(om jag nu kan komma i väg) för just nu är jag inte särskilt kul alls.. Å det kommer ta ett bra tag innan jag förlåter mej själv för min dumhet!

Jo jag vet.
Det är sannerligen inget nytt det där med tröttheten å orkeslösheten.
Den har hängt med i åratal egentligen, å på högsta nivå nu på sistone.
Men jag ser en ljusning.
En möjlighet för återhämtning.
En tid då jag både kommer orka jobba å vara pigg å glad igen.
Håller alla tummar i världen för det.
Min familj förtjänar mej å jag förtjänar att orka!

Hur gärna jag än vill tro att allt är som vanligt efter min genomklappning/mentala kris/utmattning är det tyvärr inte så.

Jag går å jobbar, det gör jag, å jag gör vad jag ska, med den inlevelse jag har just nu.

Men det är inte tilräckligt. Jag är inte typen som gör ett halvdant jobb, eller känner mej ofärdig när jag går hem.

Tyvärr måste jag också erkänna att även om jag byttt placering vill jag inte gå till jobbet.

La mej i går kväll, dödstrött efter två dagars kalasande, insåg att ledigheten är över(jobb först som i morron dock, i dag är det avonova å stress-skola som gäller! :P) å fick nästan panik. Snurrade runt å oroade mej, men somnade efter en stund av ren utmattning. Dock forsatte stressen ändå, då jag drömt en massa mardrömmar hela natten igenom. :(

Jag måste vända det här. Jag vet att bollen ligger hos mej, å att det inte blir bra över en natt men jag tror jag kommit på en lösning, om än tillfällig, som skulle spara in på min energi å ge mej nya arbetsglädje.

Hoppas, hoppas, hoppas. :D

Något som däremot är värt att jubla över är att solen tittar fram för andra dagen i rad. :D

Bara att det är ljust när man stiger upp(sovmorronsdagar då. :P) ger ju ny energ.

Jag ska som sagt ägna eftermiddagen åt stress-kurs via företagshälsan å det ska bli spännande.

Barnen får åka till förskolan en stund, men det är nog helt okej efter fyra lediga dagar. :D

I kväll ska Viggo prova på pingis(nä, vi ger oss inte med å hitta en hobby till honom. :P) å jag måste återuppta lite sworkit-feeling.

Tycker liksom motiva är så mycket roligare just nu, men jag kan bara inte köra till stan var eviga kväll för det. Har ju dessutom älskat sworkit också, å den kärleken borde jag kunna blås liv i, om inte annat för å spara in på Martins(tanka? vad är det? :P) diselkostnader. :P

Nu ska vi hugga in på frukosten här, om jag kan locka hit barnen vill säga.

Leo ser en ny film(älska wifi på telefonen! :D) å Viggo bygger i hop lego han fick i går. :)

Ha en bra måndag! Kram å hej! :)

Älskade barn.
Jag gör allt vad jag kan för att ni ska ha det bra! <3


Har helt ärligt mått riktigt, riktigt uselt det senaste dygnet.
Ångestladdad till tusen å stressad inombords.
Inget särskilt har hänt.
Men ändå.
Det känns skit.

Ska lägga mej tidigt i kväll.
Å i morron bara måste det ha lagt sej...

Jahaja.

Tisdag å julledigheterna är över för den här gången.

Vardagen börjar för de allra flesta men här sitter jag.

Å våndas över att för första gången vara sjukskriven utan att ha kräksjuka.

Bara det är i sej helt galet när man tänker efter.

Att jag, bortsett från vab, alltid varit på jobbet.

Barnen är på förskolan i dag å jag har ringt å fått tid till både läkare å sjukgymnast på vårdcentralen.

Ska ringa företagshälsan också, å se vad de kan ha å erbjuda mej.

Har sovit riktigt dåligt för andra natten i rad.

Funderat, analyserat å vridit å vänt mej.

Tycker fortfarande att det är helt galet pinsamt att jag vid 28 års ålder helt plötsligt inte orkar med det livet jag alltid ha levt.

Å egentligen kan jag inte förstå varför det här har kunnat hända? Hur jag kan göra mej själv sjuk?

Jag har alltid haft höga krav på mej själv, det har jag, men det är liksom jag.

Å det är inte jobbet som sådant som är extra påfrestande, mer nu än tidigare, utan jag orkar bara inte mer.

Jag är ledsen å skäms, men hoppas att allt ska gå åt rätt håll nu...

Det har varit ganska ytligt här på bloggen på sistone.

Dels för att jag prioriterat min tid till annat än långa djupa inlägg å dels för att jag inte har orkat.

Nu känner jag dock att det är tid å va allvarlig igen.

Tid att berätta vad som händer i mellan matlagning, gos med barn å träning, å låta er veta hur jag egentligen mår just nu.

För att vara helt ärlig så mår jag sämre än jag nånsin gjort.

Städig huvudvärk, ömma axlar å en städig klump i magen av nerstämdhet.

Jag vet inte hur det hände, men jag skulle tro att det byggts upp under höstens gång, av den turbulentat tid jag upplevt på jobbet å kanske som en eftersläng av ett ytterst påfrestande plugg å jobb år.

Nu har det gått så långt att jag inte vill gå till jobbet.

Det arbete som jag alltid älskat å hyllat så högt ger mej ångest redan innan jag gått dit, å jag kan inte förmå mej själv att hitta tillbaka till glädjen.

Jag vet att jag kanske borde sjukskrivit mej direkt när huvudvärken började komma, innan allt hann nå denna nivå, men sanningen är den att jag inte vågat.

Av rädsla för att aldrig mer klara att gå tillbaka.

Jag är fortfarande rädd, att bli likgiltig å bitter, å för att bli den typen av undersköterska jag själv alltid föraktat.

Men mest av allt så skäms jag.

Att jag låtit något så obetydligt som ett arbete ta i från mej den glädje å energi som min familj borde fått.

Å över hur jag inte orkat i sådant som är livet å som alla andra klarar.

Att jag varit svag å låtit mej brytas ner.

Nu är det nytt år å jag hoppas fortfarande att jag ska reda upp detta.

Boka tider för allt jag kan tänkas komma på å gå vidare.

(jag skriver inte det här för å fiska sympatier på något vis utan vill bara lägga korten på bordet, å skriva av mej. å för att ha detta ha den här texten att gå tillbaka till för å förstå själv vad som händer med mej)