Leo har snart ätit upp hela brie-osten å Viggo är inne på fling-skål nummer två!

Hurra hurra hurra, å jag behövde inte ens tjata!

Leo verkar ha blivit bottenlös nu när han är frisk, för han äter å äter å äter å det är en ren fröjd å se! :) (nu rensar han Viggos tallrik...)

Vi ska passa på å köra å handla nu på förmiddagen, medan barnen är pigg å medan min matlust är närvarande! :)

Det blir citygross för vi måste bunkra lite kött. (vi ska skriva datum på å äta upp det i tid!)

I kväll ska vi ha beef sandwich å i morron blir det soppa helt enligt när-mannen-är-tyskland-traditionen. :) Vilken sort det blir har jag inte bestämt, men det lutar lite åt fisksoppa. :D

Nu ska jag sätta fart hä, vill mest bara meddela de goda nyheterna! :)

För Loke å Thea som fyller fyra år i dag å sju år i morron!

STORT GRATTIS ÄLSKADE UNGAR!

Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg er!

Vi saknar er(å era föräldrar) massor!

DETTA hade varit så kul... :)

Jag hade smink-sällskap i morse. :P

Jag vet att jag låter extremt negativ nu förtiden, det är egentligen jäkligt synd.

För visst, jag känner mej klart inte på topp, men jag gnäller liksom av mej här å orkar inte förmedla så mycket glädje at the moment.

Jag knaprar ju fortfarande två olika sorters tabletter för mitt öra, å det verkar inte bättre än att jag får varenda biverkning dessa kan ge.

Muntorrhet, illamåendeå aptitlöshet.

Å sömnrubbningar?!

I natt hette själva sömnsvårgheten Leo, men i mellan hans hungerryck(han skulle nog äta i fatt för allt han förlorat i natt., :P) har jag drömt mardrömmar å snurrat varv på varv i sängen å det var inte första natten.

Ganska komiskt egentligen, de mindre vanliga biverkningarna får jag, men ingen verkan what so ever...?! :)

Jag har jobba långdag i dag.

Ända till fyra.

Inget jag är van vid(jag är inte ens van å jobba alls längre), så jag är trött som tusan i kväll.

Det är dock torsdag å Unforgettable så jag ska stanna upp, men det finns en viss risk att jag snarkar i fatt med Martin i kväll. :)

I morron är jag ledig enligt schema igen så jag slipper vabba.

Å på lördag, då har jag tagit semester så mannen kan åka till Tyskland å handla drycker. :)

Två hemmadagar till väntar nu då alltså.

Tre för barnen.

Som jag hoppas att det ska räcka.

Så jag slipper oroa mej mer.

Över sjukor å över hur barnen ska ta hela komma-tillbaka-efter-århundradets-längsta-sjukperiod-situationen.

Nu ger jag mej.

Jag låter sjukt negativ hur jag än försöker.

Livet är hårt mot mej just nu.

Men jag är hoppfull å så så lycklig över vad jag har.

Det svär jag på.

Hur var det nu? Har det gått två veckor sen den 1 mars?

Jag är riktigt trött på å vänta... 

Det var riktigt roligt å jobba i dag.

Å skönt, för jag har kunnat koppla bort oron över Viggo lite i vissa stunder åtminstone.

Fick ett mms av Martin med en spindelmannen-utklädd pojke, så jag kände mej ändå ganska trygg med att det går åt rätt håll.

När jag kom hem strax efter fyra var jag inte längre lika säker.

Köttfärsen Martin hade lagat till visade sej va dålig så det fick efter Viggos önskemål bli pizza.

När maten var hämtad total vägrade han å äta.

Å ni som vet vår mat-historia med det barnet kanske kan räkna ut hur tufft det är för mej å hantera.

Han drack en drickyoggi å gick å la sej med ont i magen.

Dessutom tempade han 38.5

Jag panikringde 1177, för magvärk å feber, det känns allt annat än bra.

På sjukvårdsrådgivningen blev jag ifrågasatt varför vi inte sökt sjukvård innan jourtid å sen hänvisad till akuten om det blev värre i magen.

Då började faktiskt Viggo piggna till. Vi lekte hela familjen i sängen en stund.

Supermysigt, Viggo var glad å pratade på å Leo, han har all energi i världen nu förtiden. :)

Ungefär samtidigt som jag ringde 1177 fick jag ont i magen å för å va helt ärligt kämpar jag fortfarande emot en panikattack.

Å alla dessa papper till försäkringskassan som ska bli rätt.

Fick ett kompletteringskrav från dem angående när barnen var sjuka sist, uppgifter som skulle uppdateras.

Hoppas jag får allt rätt så jag slipper gå miste om ersättning å få pengaångest med ovanpå jobbstressen(som på nått vis kommit i fatt mej. :()

Nu har jag bara ett ord till å säga om barnens sjukdomar.

Ö-v-e-r-j-ä-v-l-i-g-t!

Jag blir snart sjuk av oron.

Här händer inte mycket nytt.

Eller jo, jag har faktiskt varit å jobbat i kväll.

Inte i närheten av så roligt som på gamla jobbet. Trist å tyvärr.

Viggo är fortfarande dålig.

Mitt öra gör ont å mina mediciner gör mej illamående å trött.

Så tråkigt å uttjatat.

Jag längtar efter matlust, energi å passion.

Efter min pigga pratglada pojke som vill leka.

Efter ro i kroppen å arbetsglädje.

Efter min hörsel å efter en riktig vardag.

På nått vis ska jag hitta tillbaka till allt det där.

Jag måste.

Jag vill.

Låt min fina pojke bli frisk nu.

Snälla?

Gullunge!  

En ganska lång stund har vi varit utenu på förmiddagen.

Viggo låg som synes nerbäddad i en solstol medan Leo fortsatte sin operation-vattna-ihjäl-dillen å skrattade så han kiknade på studsmattan.

Skönt å få lite luft å skönt att åtminstone en av två ungar är pigg å glad.

Fick tag på barnmottagningen som sa att det är lugnt så länge Viggo dricker å att följdsjukdomar på Scharlakansfeber fick man bara förr i tiden.

Då får vi väl lita på det så å fortsätta truga i dricka.

Snart kommer Martin hem för å dra sitt strå till vab-stacken, så jag i allafall kan jobba de pass jag har kvar denna veckan.

Barnen är alltid viktigast, men allt vabbande börjar stressa mej.

Tre veckor har vi hållt på...

Viggo har ovanpå allt annat gråtit över sitt öra i natt.

Jojjomensan, det är helt sant!

Ska man skratta eller gråta liksom?

Usch. Man kan bli uttråkad för mindre.

Hoppas unna återkomma med nått roligare snart. Helst i går! :)

Sitter ensam kvar vid bordet.

Leo leker nånstans å Viggo vill absolut inte äta.

Det verkar bli en femte dag i sängen för hans del.

Han bara skriker å gråter att han har ont i magen å vill sova.

Jag vet inte vad jag ska göra med honom.

Han ser smalare ut än nånsin å jag är fortfarande orolig för den där magsmärtan.

Jag är så trött på å jaga sjukvård nu, mitt öra ger jag upp ett tag, det får va som det är, men Viggo alltså.

Att inte äta mer än en tallrik flingor på sex dagar det känns inte normalt? :(

Vi avvaktar å pytsar i dricka.

Å försöker se positivt å leta framsteg å ljusningar.

Mitt i all denna oro är det faktiskt äntligen dags för mej å få gå till jobbet lite.

Martin kommer hem å löser av mej vid lunch å är hemma i morron.

Det ska faktiskt bli skönt å gå dit innan jag glömmer allt.

Men det skär i hjärtat att lämna ett så sjukt barn å inte va där hos honom.

Sjuk-bloggen continues...