Här händer inte mycket nytt.

Eller jo, jag har faktiskt varit å jobbat i kväll.

Inte i närheten av så roligt som på gamla jobbet. Trist å tyvärr.

Viggo är fortfarande dålig.

Mitt öra gör ont å mina mediciner gör mej illamående å trött.

Så tråkigt å uttjatat.

Jag längtar efter matlust, energi å passion.

Efter min pigga pratglada pojke som vill leka.

Efter ro i kroppen å arbetsglädje.

Efter min hörsel å efter en riktig vardag.

På nått vis ska jag hitta tillbaka till allt det där.

Jag måste.

Jag vill.

Låt min fina pojke bli frisk nu.

Snälla?

Gullunge!  

En ganska lång stund har vi varit utenu på förmiddagen.

Viggo låg som synes nerbäddad i en solstol medan Leo fortsatte sin operation-vattna-ihjäl-dillen å skrattade så han kiknade på studsmattan.

Skönt å få lite luft å skönt att åtminstone en av två ungar är pigg å glad.

Fick tag på barnmottagningen som sa att det är lugnt så länge Viggo dricker å att följdsjukdomar på Scharlakansfeber fick man bara förr i tiden.

Då får vi väl lita på det så å fortsätta truga i dricka.

Snart kommer Martin hem för å dra sitt strå till vab-stacken, så jag i allafall kan jobba de pass jag har kvar denna veckan.

Barnen är alltid viktigast, men allt vabbande börjar stressa mej.

Tre veckor har vi hållt på...

Viggo har ovanpå allt annat gråtit över sitt öra i natt.

Jojjomensan, det är helt sant!

Ska man skratta eller gråta liksom?

Usch. Man kan bli uttråkad för mindre.

Hoppas unna återkomma med nått roligare snart. Helst i går! :)

Sitter ensam kvar vid bordet.

Leo leker nånstans å Viggo vill absolut inte äta.

Det verkar bli en femte dag i sängen för hans del.

Han bara skriker å gråter att han har ont i magen å vill sova.

Jag vet inte vad jag ska göra med honom.

Han ser smalare ut än nånsin å jag är fortfarande orolig för den där magsmärtan.

Jag är så trött på å jaga sjukvård nu, mitt öra ger jag upp ett tag, det får va som det är, men Viggo alltså.

Att inte äta mer än en tallrik flingor på sex dagar det känns inte normalt? :(

Vi avvaktar å pytsar i dricka.

Å försöker se positivt å leta framsteg å ljusningar.

Mitt i all denna oro är det faktiskt äntligen dags för mej å få gå till jobbet lite.

Martin kommer hem å löser av mej vid lunch å är hemma i morron.

Det ska faktiskt bli skönt å gå dit innan jag glömmer allt.

Men det skär i hjärtat att lämna ett så sjukt barn å inte va där hos honom.

Sjuk-bloggen continues...