Huvudvärken har lättat lite, men jag har bäddat ner mej.

Ligger å funderar över jobbet som vanligt.

Över hur dålig start det blev på det nya, hur mycket jag längtar tillbaka till det gamla å över vart min jäklar anamma blivit av..?

Efter dagens diskussionsforum(där vi träffades en massa från olika ställen i kommunen) är jag helt upprymdöver hur mycket duktigt folk det finns där ute, å hur bra vård man kan ge.

Det finns liksom hopp.

Frågan är just om vi kommer nå dit?

Jag hoppas såklart det, men jag är långt i från övertygad...

Önskar verkligen att motivationen kommer, men det känns som att gruppen fokuserar så olika.

Nog ältat.

På nått vis ska det gå...!

Jag verkar för övrigt tappat motivationen till det mesta egentligen.

Träningen uteblir å den här veckan har jag inte ens fått i hop en matlista.

Hur ska jag peppa upp mej från den här downperioden?

Släcka ner å sova nu.

Det blir första steget!

Gonatt!

Till å börja med vill jag såhär efter en avklarad sju-till-fyra-dag hylla mina oregelbundna arbetstider!

Å vad det är skönt å kunna hämta barnen tidigt å ha lediga dagar mitt i veckan.

Jag mår ärligt talat inget vidare.

Huvudet igen.

Vidrigt är vad det är.

Skulle gått på spinning men avbokade å bokade i en promenad med Anna som jag nu har ställt in den med.

Planerar att ta en dusch, äta en macka å sen krypa ner i sängen.

Så, tyvärr, nått vidare kul blir det inte här i dag heller...

Kram på er ändå!