Som vanligt när det är jag som rapporterar till natten kommer jag inte i väg från jobbet.
Det spelar banne mej ingen roll vem som jobbar, men vi har alltid nått att prata om. :) Får skylla mej själv om det blir extra sent. :D

Har duschat precis å namnat ett gäng med kallingar.

I morron är en historisk dag.

Viggo ska till dagis utan blöja för första gången.

Ska bli spännande å se hur han klarar sej där.

I värsta fall får de sätta honom på toa nångång i bland så ska det nog gå bra.

Börjar sju i morron å slutar två.

Kort dag, men jag hoppas på flera timmars sömn i natt så man orkar med sej själv.

Nu blir det bädden i allafall.

Hoppas, hoppas! :D

I dag är Viggo helt feberfri å som vanligt.

Vi trotsade mängderna med snö å tog en runda med snowracern.

Ljuvligt väder ute i dag. Sol å det var verkligen skönt att komma ut.

Har varit ganska dåligt med det på sistone då man måste ha tid på sej.

Trädgården är inte å tänka på om man inte skottar, snön räcker mej halvvägs upp på låren.

Det fick bli en sväng till backen, där vi bägge tog oss et par åk innan Viggo var hungrig å ville hem. :)

I morron kommer Gustav hem.

Saknar honom verkligen så det är ett efterlängtat inslag i livet. :)

Tre dagar kvar på jobbet nu. Kväll i dag å sen två dagturer.

Pratade med personalansvarig i går, hon trodde inte jag skulle behöva vara med i bokningen så länge eftersom de med 80%-tjänster har lättast att få vik. :)

Sen skulle jag få va ledig nästa helg med, så jag får igen att jag jobbat två på rad nu. Det gynnar verkligen.

Hoppas jag är ledig nått i veckan med så vi kan träffa lite vänner.

Både jag å Viggo har saknat det på sistone.

Nu ska jag plocka lite i köket, sen ut som en bomb briserat där, milt uttryckt. :)

Jag är farligt nära gränsen till ett totalt sammanbrott.

En stark bidragande faktor stavas sömnbrist.

Får vi inte sova snart kommer den här familjen gå under.

I natt somnade vi efter tre å vid halv fem var det dags å vakna igen.

Jag orkar inte mer.

Tar det aldrig slut?

Martin har jag nästan slutat prata med.

Det är inte lönt, man får bara hugg å sura svar tillbaka å jag minns inte när jag senast såg honom le.

Detta året som ska bli så bra.

Jag är livrädd att jag tagit mej vatten över huvudet.

Hur ska jag klara av två barn när det jag har fortfarande inte sover på nätterna?

Å hur ska det gå till hösten om jag börjar deppa å må dåligt redan nu.

Som jag mådde Viggos första månader i livet vill jag aldrig mer må.

Men hur ska jag orka stå emot om det känns såhär nu?

Har alltid lovat mej själv att vårt bröllop ska bli en avslappand historia som speglar oss.

Det verkar gå åt h*lvete då allt bara känns som stress.

Vart har jag tagit vägen?

Jag vet att jag gjort tusen tals fel gentemot Viggo, Martin, övrig familj å vänner,

men snälla ge mej ett break här.

Jag behöver er, kravlöst å ör den jag är.

Måste tillbaka på banan igen. Snarast.