Viggo har ätit tre gånger under dagen utan slagsmål. :)

Hoppas det förblir så nu. *håller tummarna*

Vi har varit ute en runda med vagnen i eftermiddag. Det ösregnade, men vi behövde handla lite mat så vi gick upp på stan trots vädret. Viggo sov hela tiden, han var så duktig. Vi köpte en ny overall på Exit, den vi har är gigantiskt till honom, å vi ska ta bild till tidningen i morron, å kände att vi skulle få skämmas om vi gick dit med honom i den jättestora. :)

Vi hittade som sagt en ny blå i mindre storlek. :)

Här har vi honom, utomhusklädd i sin fina kofta som mormor har stickat :)

 

Hanna undrar hur det är med humöret. Kan rapportera att vi inte precis har bråkat ännu. Liten konflikt på BB, men inte mer. Å det är faktiskt inte jag som hugger(trodde det innan.) utan det är mera Martin som står för den biten. :)

Han påstår dessutom att han inte är trött, men jag håller på att skratta i hjäl mej åt honom. Han byter samtalsämne mitt i meningar och beter sej som han var packad. :) Men tröt, det är han som sagt inte... :)

Ida: Ryggbedövingen gjorde inte precis ont, jag tyckte droppnålen i handen var värre. Det kändes dock obehagligt för man kände när själva bedövningsvätskan kom in i kroppen, jag hoppade till lite precis när den sprutades in. Men som sagt, inga smärtor. Har känt lite efteråt, där sticket är, det ömmar som ett blåmärke, inget mer. :) När det ätligen fick effekt funkade det ju i allafall, men lite väl bra på mej, det var dock väldigt ovanligt att man reagerade som jag...

Råkade radera två bilder från kameran som jag inte hade lagt in på datorn. :(

De var jättefina på Viggo å Morfar.. Började nästan gråta... 

Har märkt att det senaste samtalsämnet inom så gott som hela min släkt är mina bröst(?!). Å hur det går med Viggos ätande, feel the pressure, så att säga, till med Gustav(min 18-åriga lillebror) frågade hur det går med amningen.

Say what?

Att amma med publik känns till med mer naket än förlossningen enligt mej!

I måndag höll jag på att gå i taket. När jag var på toa hos mamma å pappa hör jag hur Martin å min pappa(????!????) disskuterade dem ingående. Fattar att alla bara menar väl, men det känns inte bra, pappa har INTE med mina bröst å göra. Råkade säga att till mamma att det inte var så populärt, så nu har pappa dåligt samvete verkar det som. De var ju här i går, å han trippade omkring å mummlade att han hjälper till med det han kan... Stackars pappa som menar så väl...

Det mesta flyter på riktigt bra än så länge.

Viggo sover bra på nätterna.

I natt vaknade han vid elva, tre och halv åtta(sen somnade han å jag om till helv elva :))

Allt vore frid å fröjd om han inte vore så extremt svår att mata. Varje amningstillfälle föregås av ett slagsmål mellan oss. Vet nämligen att han är hungig, men han vägrar att börja suga om man inte trycker fast hans lilla huvud mot bröstet. :(

Han skriker som dåre samtidigt också, å det kan ta upp till en timme. Trots att jag har försökt börja tidigare, å försöka innan han börjar skrika.

När han väl börjar äta sitter jag helt spänt, i nån konstig position, har redan mega-ont i ryggen.

Dessutom vill han bara äta på vänster sidan.

På BB åt han knappt något alls, men det släppte direkt när vi kom hem tack å lov.

Det skär i hjärtat att man behöver ta i så, men jag hoppas verkligen att det blir lättare snart. :(

Det ligga grynet har hittills sovit hos mej i sängen på nätterna(Martin vågar inte riktigt ha honom hos sej). Vågar knappt lägga honom i spjälsängen när vi ska sova, för Rex gjorde en ansats att slå på honom i måndags kväll, inte så mycket för att skada honom kanske, men det känns lite osäkert.

Nu ligger Viggo dock i sin säng å sover. I går låg han i sin vagn, den verkar också funka. :)

Trött är man i allafall... Ligger å bekymrar mej när han väl har somnat över att det är så krångligt med maten.

Känner mej inte fullt så misslyckad över det nu som jag har gjort, på BB var det katastrof ett par gånger( en historia för sej...)

Kunde samtidigt inte varit lyckigare, han är så fin, vårt lilla barn, å det känns så självklart att det just blev han som blev vår son. :)

Finns knappt några bilder på mej å Viggo, jag håller mest i kameran, men här är en från BB..

...å jag ha skickat pappa å morbror till IKEA. :)

Har i stället föratt ägna oss ått något vettigt, typ städa eller sova skrivit förlossningsberättelse här på bloggen i tre timmar...

Men vi hinner väl det där andra också.. :) Har ju saknat bloggen å framför allt era kommentarer. :)

Det hela startade egentligen redan natten till den 20, alltså i onsdags med at slemproppen började ge vika. På torsdagen hände ingenting, och det ända jag ände av var en uns extra energi.

Under fredagens shoppingtur började det komma mer slem.

Magen kändes av lite, i form morlade mensvärksliknade smärta, men inte så värst mycket mer än vanligt.

Eftermiddagen flöt på, hände inte så mycket mer än att det kom mera slem.

Klockan 18 satte vi oss vid middagsbordet, hade under tiden jag lagade maten känt ett å annat "hugg" i ryggen, som kändes lite mer än tidigare sammandragningar jag hade upplevt. När vi sitter å äter tar det fart, det gör riktigt ont med jämna mellan rum. Vi äter färdigt å jag känner att det är nog lika bra att diska upp allt direkt. Martin ställer sej å stryker all stryktvätt som hade lyckats samla på oss.

Jag värmer min älskade vetekudde å lägger mej i soffan. Värkarna är redan tätare. Martin föreslår lite försiktigt att jag kanske ska ringa till förlossningen, i säkerhet skull, men jag vill inte. Känner att det kanske kommer gå över...? Dessutom är det inte dags ännu å jag menar på att vi ska ju till IKEA i morron så det är onödigt att åka dit å sen bli hemskickade.

Martin bestämmer sej för att duscha å jag följer med, tänker att värmen ska lindra värkarna som tar ett hårdare tag om mej.

Väl i duschen börjar Martin blöda näsblod, å jag står framåt böjd pålgas, samtidigt kan jag inte hålla mej för skratt. Hela situationen är så vi, Martins näsa rinner och jag skrattar trots att det gör så ont... Jag stannar kvar i duschen, vid det här laget går det högst fem minuter i mellan värkarna.

Väl ute ur duschen värmer jag vetekudden igen.

Klockan har nästan hunnit bli 20 när jag bestämmer mej för att det är lika bra att ringa till förlossningen. De menar att jag kan avvakta om jag vill, men är välkomen dit. Vi ringer runt till familjen för att tala om att vi troligtvis kommer åka till Karlskrona under natten.

Jag vill i min envishet vänta så länge som möjligt. Vi packar lite å klockan 21.30 står jag inte ut längre. Vi sätter oss i bilen.

Kommer till Karlskrona vid 22.30 och får träffa barnmorskan GunLis.

Väl där kopplas CTG, bebisen hjärtljud är höga, ligger runt 160-170 s/m.

Klockan 22.55 skrivs jag in och undersöks. Är öppen 2 cm, vattnet har inte gått. Jag känner mej ganska molloken mitt i smärtorna, å önskar att jag hade klarat att stanna hemma lite till.

Klockan 23.20 är bebisens hjärtljud fortfarande höga, men de låter mej slippa CTG-apparaten å jag går å duschar för att slappna av.

Tillbaka i rummet klockan 00.20, där får jag lägga mej på sidan, i hopp om att bebisens hjärta ska sakta ner, eftersom det under tidigare bm-besök har varit så att det har gått snabbt när jag legat på rygg.

Klockan 00.45 är hjärtslagen nere på 140 och jag får slippa apparten igen.

Värkarna har ökat i styrka och frekvens.

Vi disskuterar lustgas, å min negativa inställning till det smärtlindringsalternativet.

De erbjuder mej att bada i smärtlindrande syfte, men jag orkar inte det just då. Martin får en säng, å han försöker vila lite. Han har under hela tiden varit vid min sida, håll mej i handen å hejat på.

Klockan 1.05 får den stackarn inte vila mer, för jag vill ge det där badet en chans.

I badet ökar värkarna, klockan 1.50 är det 2 minuter mellan varje å de varar i 30-40 sekunder. Smärtlindringsalternativ disskuteras igen. Vi pratar om akupunktur som första steg, sen epidurial.

Jag känner att jag vill vänta så länge som möjligt.

Klockan 2.30 ger en narkosläkare mej ryggbedöving. Akupunkturen hanns inte ens med, värkarna blev för intesiva och gjorde för ont

Klockan 2.50 har ännu inte fått någon effekt av bedövningen, så de ökar dosen.

Klockan 3.20 är jag öppen hela 8 cm. Både jag å Martin är lite chockade, hela 6 cm på bara 5 timmar.. :)

Det bestäms att nu är det dags för hinnbräcking. Allt ser bra ut.

Klockan 3.45 kommer narkosläkaren tillbaka och gör om bedövingen, eftersom jag fortfarande inte upplever någon effekt. Jag har nu så kraftiga värkar att jag inte klarar att få bedövingen i sittande ställning. Får den därför att liggande. Har starka krystvärkar, men försöker hålla emot.

Klockan 4.10 börjar jag känna effekten av den nysatta bedövingen.

Tyvärr blir effekten lite för bra, känner av domningar i huden ända upp mot halsen å det blir svårt för mej att fokusera när det blir dags att krysta.

Klockan 4.50 har verkarna blivit svagare å minskat, fåt värkstimulerade dropp.

Klockan 5.15 konstaeras att jag är fullt öppen å jag tillåts krysta, med den starka effekten den sistsatta bedövningen har gett är det lättare sagt än gjort. Droppet ökas, å i en timmes tid kan vi känna å se det lilla huvudet, men hur mycket jag än tar i, å i hur många olika ställningar vi försöker vill det inte komma längre.

Klockan 5.55 tillkallas läkare, för att jag inte längre kan krysta effektivt utan bebisen behöver lite hjälp av en sugklocka.

Läkaren kommer å sugklockan fästs på det lilla huvudet.

Jag krystar å känner att barnet är på väg ut, tror till å med att det är över, men det krävs en kryst värk till innan han klockan 6.13 ligger på mitt lår. Navelsträngen var så kort så den räckte inte ända upp på bröstet. Tror att jag å Martin(som hela tiden har hållt mej i handen, å sagt att jag är duktig) ser den lilla pnugen nästan samtidigt. :)

Tittar iallafall på honom å säger det är en pojk... Ingen av oss gråter dock, som vi trodde.

Martin klipper navelsträngen å vi disskuterar namn...

För mej känns förlossningen som en revansch, en betalning för att jag har haft så ont å mått dåligt under graviditeten. Jag slapp gå över tiden.Barnmorskan Gunlis var "vår" under hela förloppet å hon var toppen.Tycker jag kom lindrigt undan med bara tolv timmar och fem ynkliga stygn... :) Kan till å med tänka mej att göra det igen. :) Är dessutom väldigt nöjd att jag klarade mej utan lustgas.

Men framför allt är jag överlycklig över resultatet:

Vår son Viggo född 23/2 2008

Kusinerna, är de inte gulliga?

Marina å Hanna har varit här å hälsat på en runda i dag. :)

Är fortfarande för trött för att skriva allt jag vill berätta, men huvudet kommer väl i gång snart. :)

Faster och Viggo, Morbror och Hanna

 

KAOS råder hemma hos oss för tillfället...

Hinner inte med nått just nu känns det som.

För er som väntar håller jag i allafall på att skriva förlossningsberättelsen i huvudet, det är i trots allt nått. :)

Kan meddela att jag redan har brutit emot en av min principer, min lille grabb har nämligen redan i en napp i munnen.. :)

Bjuder å en bild till, såklart! 

Är utmattad och lycklig.

Har längtat hem hela tiden. Så skönt att äntligen vara hemma.

Allt är dock ett enda stort kaos, det är grejer över allt.

Har knapp sovit sedan i fredags. Ska äta en macka nu, sen blir det sängen som gäller.

Ska försöka berätta allt jag vill förmedla såsmåning om.

Har som det ser ut nu tyvärr ett stort oros moln över lyckan, molnet heter Rex.. :( 

Viggo å pappa på bb...