Kattskrället har helt plötsligt blivit kelen..(?!?)

Han har precis hoppat upp jämte mej i soffan å gosat loss...

Hur har det här gått till? Han han blivit utbytt? 

Måtte jag aldrig bli ensamstående.

Det är ju urtråkigt att vara ensam längre stunder, iallafall när man inte valt det själv, kan ju va härligt i bland...

Allvarligt talat så hatar jag att vara själv, det är därför jag stimmar lite om det här med att vara mamma-ledig.

Tänk om vår lille är världens snällaste... Då kanske jag inte har nått alls att hitta på, depression nästa, eller? Hur bra mamma blir man då? Är man en dålig mamma redan från början om man oroar sej för att vara hemma själv med sitt barn? Det kanske borde vara självklart att man vill det?

Ska förvisso flytta å så, det bör ju finnas ett å annat projekt att ge sej i kast med i ett hus... Men jag behöver en vuxen å prata med, det vet jag...

Förut när jag jobbade natt var man ledig en hel del vardagar(när typ alla andra jobbar, Martin i synnerhet) å då höll jag på att bli galen. Jag kan ju inte gärna telefonterra Martin hela dagarna... Samtidigt som jag är livrädd håller jag på att gå sönder av längtan. Kan inte fatta att vi ska bli en familj. Känns helt overkligt, fortfarande... Bara åtta veckor kvar nu... Ja, ja, jag har för mycket tid att tänka på troligtvis...

Har en annan bebis/mamma fråga om nån är sugen på att svara... Hur är det att amma? mys eller obehag? självklart eller svårt?

... att ni finns...

Alla ni som svarar och kommenterar här på min lilla blogg. :)

Tack!

-------------------------------------------------------------------------------- 

I dag har jag inte gjort många knop, legat i Johans säng i Brinkamåla medan Martin har tapetserat hela förmiddagen. Lite slösigt med tid kan tyckas såhär i efterhand...

Kom precis hem från Anna å Morgan, har varit där å ätit middag. :) 

Martin stack precis å tränade, ska plugga lite tänkte jag...

Undrar om det är nått skoj på tv?