Efter otaliga fester, krogkvällar och "dagar efter" fyllda av ångest och illamående fattade jag i slutet av förra året ett beslut. Att helt sluta dricka alkohol, på obestämd tid, kanske för alltid. Det betyder dock inte att jag på något sätt är tråkigare, tystare eller mindre social än innan. Snarare tvärt om, jag blir både gapig och tjatig när jag dricker, hur socialt eller roligt är det? Varför måste jag då jämt försvara mitt beslut?  Möts städigt av rynkande pannor och höjda ögonbryn. Min sjuttonåriga lillebror menar att jag är för ung för att sluta leva och en gammal skolkompis  reagerde genom att säga att han snart måste säga upp bekantskapen med mej, p.g.a att jag har blivit konstig! Även sambon tycker jag är mer än lovligt tråkig som inte vill dela en flaska vin på fredags kvällen. Många tror och misstänker säkert att min nykterhet beror på graviditet, vilket jag här och nu dementerar! Mitt beslut är helt frivilligt och mitt eget!

Har inte en sekund ångrat mitt beslut, jag saknar inte att dricka, har både roligare och är mer mej själv än någonsin. Det ända negativa är att jag numera är den ständiga chauffören.Min nykterism gör mej inte till någon moralkärring! Ni som vill och klarar av att festa till det, feel free, jag kommer gärna på festen!